Idag när jag satt intill syrénbusken och vänslades med en kall öl var det plötsligt någon som knackade på. Inte som vanligt på dörren eller fönstret, utan på mig, någon knackade på på mig, mitt uppe på huvudet! Eftersom man ska undvika att öppna sitt huvud för okända tittade jag istället upp lite försiktigt, och mäkta förvånad blev jag när en hackspett med sorgsen min såg ner på mig. Ja, min vy av honom var av naturliga orsaker upp och ner, men jag kunde tydligt se att något tyngde honom. Och då menar jag inte den käcka cylinderhatt han bar (som matchade hans fjäderdräkt perfekt).
- Kom inte in, sade jag vänligt men bestämt.
- Ursäkta att man tränger sig på, svarade han dystert.
- Ingen fara. Jag blev bara lite överraskad. Får jag fresta med en kall öl?
- Nej, tack. Jag är en hackspett. Hackspettar dricker inte öl. Det är inte naturligt för oss. Det skulle rentav vara förödande för både flyg- och hackförmågan.
- Ja ja, du har ett gott omdöme, det hör jag. Men, ursäkta om jag frågar… Menar inte alls att vara påflugen… Ha, se där! - en delikat ordvits! Jag tycker mig se att något tynger dig. Varför denna dystra uppsyn?
Han hoppade ner på bordet framför mig, lyfte på hatten och sade:
- Johnsson.
- God dag Johnsson. Nå, varför så nedstämd?
Han suckade.
- Det är tufft just nu…
- Ja… jo… visst… det är en djungel därute, för oss alla.
- Nja, se det här är lite mer specifikt.
- Ja…?
- Jo, du förstår, jag försöker sluta röka. Mitt livs värsta prövning! Utan överdrift!
- Ja, se det där kan vara marigt.
- Marigt är bara förnamnet! Jag har blivit en plåga både för mig själv och de andra. Antingen är jag hyper-speedad och hackar på allt och alla, eller också är jag super-låg och orkar ingenting alls.
- Knepigt, sade jag, och försökte låta optimistisk. Men det finns ju allehanda hjälpmedel att ta till nu för tiden!
- Jo du, jag vet. Har prövat det mesta.
Han lyfte på ena vingen och blottade ett skrynkligt nikotinplåster.
- Dyrt är det också, sade han och såg ner i bordet.
Här gällde det att tänka snabbt. Jag hade inte tid och lust att terapeuta en deprimerad fågel hela dagen.
- Har du sett den nya konsert-DVD:n med Bruce Springsteen? slängde jag entusiastiskt ur mig. - Den från London 2009, Hyde park?
Jag kunde se att någonting vaknade i honom.
- Va? Finns det en hel DVD från den konserten? Hade jag ingen aning om! Har bara sett några klipp på YouTube, inledningen där de kör Clash´s ”London calling”…
- Då vet du nivån på det hela, sade jag upprymd. Resten är ren magi, religiöst!
- Du har den alltså..? Han darrade på rösten. Skulle man kunna få se en bit…?
- Såklart! Häng med in. Den sitter i spelaren!
Johnssons min när jag tryckte igång filmen går icke att beskriva i ord. Han ömsom gapade, ömsom svängde sitt lilla huvud så att hatten for som en projektil genom rummet. Hans förut hängande näbb var nu förvandlad till ett enda stort leende. Han dansade, gjorde volter, och hackade i takt med en otrolig precision.
- Tack, tack, och åter tack! Du har räddat min dag, mitt liv! Må världen vara god mot dig! Farväl!
Med ett svischande ljud var han ute ur rummet. Jag såg hans fladdrande siluett försvinna, och hörde honom kvittra ett tonsäkert ”Baby we were born to ruuuuun”.
”Vilken tur att man inte röker” tänkte jag och slog mig åter ner i skuggan av syrénbusken.
