Scenariot är parkeringen på Willys stormarknad. Ut ur varuhuset kommer en familj bestående av pappa körande överfull kundvagn, 2 styck speedade 3-5 åringar springande runt den överfulla kundvagnen skrikande allt från könsord till obegripliga läten, en höggravid mamma bärande på litet barn i tygknyte på ryggen.
De går lugnt, väldigt lugnt. Onaturligt lugnt. Mamman ler krystat samtidigt som blicken flackar. Pappan har fäst sin blick på någonting i fjärran. Han ler inte. Han är sammanbiten. Mycket sammanbiten.
Speed-barnen ökar volymen något när sällskapet kommer fram till sin bil. Barnet i tygknytet börjar också skrika.
Det är då han gör det, pappan. Just när kaoset nått sin absoluta kulmen gör han det. Pappan.
Utan att ändra en min börjar han vissla på - glassbilsmelodin!
Långsamt gör han det. Om och om igen.
Glassbilsmelodin. Glassbilens signaturmelodi.
Dessvärre mildras inte anarkin i sällskapet av detta, men kanske hjälpte det honom att finna en liten stunds mental fristad. Tillräckligt för att förhindra ett totalt sammanbrott, där, i offentligheten, på Willys parkering.
Glassbilsmelodin.
