Längesedan det var sagostund här. Ett år eller så. Nu är det dags igen:
Det var en gång ett litet mail som var sååå olydigt. Riktigt olydigt var det. Jätteolydigt.
- Nu ligger du still i inkorgen! sa mamman bestämt.
- Nej! sa mailet, jag vill vara i utkastmappen med de andra!
- Du vet att du är för liten för det! Jag har ju berättat för dig att när du är tillräckligt stor så blir du också ett utkast, som sen får komma till utkorgen och flyga iväg. Gå nu och lägg dig, annars får du inte ens någon fil!
”Åååh så orättvis världen är” tänkte det lilla mailet, och segade sig bort till inkorgen. ”Jag ska minsann visa dom!”
Han (för det var en han) hade hört de stora mailen viska om att ett virus låg dolt i systemmappen. När alla andra hade gått i standby kravlade han mödosamt den långa vägen dit, och bar försiktigt viruset med sig tillbaka. Han blundade, tog ett djupt andetag, och hoppade ner i utkorgen. Därefter lyckades han med alla sina krafter sträcka sig upp till Skicka-och-ta-emot-knappen, och tryckte…
Swooosch! Inom loppet av några sekunder nådde han alla i hela världen. Alla blev smittade. Alla dog. Det var jättesorgligt.
SLUT!
